OH (YOU) PRETTY THINGS

Dags för en cover. Eller, i just detta fall borde man kanske snarare kalla det för en tolkning. Närmare bestämt Lily Allens tolkning av 50 Cents Window Shopper. I hennes händer har den namnet Nan You're A Window Shopper och handlar rätt och slätt om snåla, gamla tanter. Inte riktigt detsamma som 50 Cents original med andra ord. Men vilken är egentligen bäst?

50 Cent

Nigga you's a window shopper
Mad at me, I think I know why
Nigga you's a window shopper
In the jewelery store, looking at shit you can't buy
Nigga you's a window shopper
In the dealership, trying to get a test-drive
Nigga you's a window shopper
Mad as fuck when you see me ride by

Lily Allen

Nan You're a Window Shopper,
Taking a look, But you never buy.
Nan You're a Window Shopper,
You won't pick it up if it's over a fiver.
Nan You're a Window Shopper,
Get On the bus 'coz you still can't drive.
Nan You're a Window Shopper,
Mad as Fuck, Only just alive.

Ska det vara så svårt att hitta något att spela? Funderar på att skriva något själv istället. Till ikväll. Som duger. Trots att jag aldrig skrivit teater förut. Haha. Lycka till.

Min töntigaste må bra-låt måste nog vara New Shoes med Paolo Nutini. Så härligt gullig och svängig och helt perfekt en morgon som denna. Observera dessutom hur läskigt lik Paolo Nutini är vår kära Adam Fakta Fieber när han ligger i sängen precis i början av låten.

Jag har för en gångs skull lyckats släpa mig upp ur sängen innan tio och är fruktansvärt nöjd med mig själv. Nu har jag ätit frukost och läst tidningen, och känner att det är dags att sätta igång med min dag. Men vad ska jag egentligen göra idag?

• Tvätta håret
• Cykla till centrum
• Gå till biblioteket och göra research
• Förbereda mig inför morgondagens föreläsning (som jag inte ens vet vad den handlar om än)
• Hitta en pjäs på en akt med tio ungefär lika stora roller (omöjligt)

En heldag, eller?

Jag och Jakob sitter och leker med tanken på att flytta till Montréal. Vi är nämligen båda övertygade om att det nog är världens bästa stad. Jakob hävdar bestämt att Kanadas nationalrätt är pommes frites med ost, och att nationaldrycken är öl. Jag tycker att det låter fantastiskt. Dessutom kommer ju Arcade Fire därifrån.

Neigborhood#1 (Tunnels)

Hot Chicks with Douchebags är en av mina absoluta favorithemsidor. Därför blev jag självklart överlycklig då jag ramlade över en annan sida med ett liknande koncept. Hot Chicks Eating Tacos är precis vad det låter som, en hemsida med bilder på "snygga" tjejer som äter tacos. Ett plus med sidan är möjligheten ge tjejerna betyg (i tacos på en skala från 1 till 10), en funktion som jag faktiskt saknat på hcwdb. Visst finns det bara en låt att lyssna på just nu? Klicka.

Dagens (sjukaste) låt: The Cure Vs Lil Wayne - Close To Me (Vengeance Mash Up)

Igår var jag och Gutti på Shopping & F***ing på Stadsteatern. Den var väldigt, väldigt bra.

Hej och hå. Så sitter jag här igen och undrar vad jag egentligen håller på med. Föreställningen igår var jättebra, rekommenderas varmt. Läs mer om den här. Efteråt bar det av till The Londoner för öl med mina kursare och till slut hittade jag fram till Bombardier. Stämningen var på topp, även om jag själv kanske inte var det hela tiden. Hade i alla fall otroligt trevligt och fick hålla en fantastiskt fin och stor hand hela vägen hem. Värt. Nu kallar staden. Puss!

Motown och "Shakespeare och världsteatern". Ikväll ska jag på Judiska Teatern, och sedan blir det Bombardier.

Vad är detta? Julian Casablancas (även känd som mannen i mitt liv) kör solo - och synth? Detta är varken The Strokes-rockigt eller Albert Hammond Jr-tralligt, och vid första lyssningen är jag för chockad för att ens kunna kommentera (introt liksom, hjälp?). Vid andra lyssningen börjar låten redan sätta sig. Två till och jag lär var hooked. Annorlunda behöver alltså inte betyda dåligt. Men ändå, visst känns det tryggt att man kan ana några riktiga The Strokes-gitarrer i bakgrunden?

Lyssna på The Hype Machine.

Jag powerbloggar för att ta igen allt jag missat under de senaste dagarna. Helgen blev verkligen fullproppad med födelsedagar, svartklubbar, rockklubbar och Beatles. Sedan dess har jag gått och dragit mig för att uppdatera eftersom det kändes som att jag var tvungen att dra en lång harrang om allt vad jag gjort sedan sist. Så har det fortsatt, och nu sitter jag här. Extremt trött. Lite bakfull. Det blev mycket vin igår. Ikväll ska jag ut. Jag vet faktiskt inte riktigt hur jag ska orka. Samtidigt vet jag att det bara kommer att krävas en öl innan jag är pepp igen. Då var det löst.

Dagens cover: Miike Snow - Animal (Mark Ronson Remix)

Last.fm är bra gulliga. Ibland vill de gärna tipsa mig om lite musik jag kanske kunde gilla. Till exempel Raymond och Maria, som ju liknar Doktor Kosmos så himla mycket. Eller?

Jag kan inte sova. Men det är fint, för den här stunden har jag längtat efter. Att kunna sitta och lyssna på Once And Never Again med The Long Blondes och tänka: "nineteen, you're only nineteen for god's sake, you don't need a boyfriend". Det är fint!

Efter att ha avslutat ännu en halvdan artikel är jag trött på det här. Nu måste jag fan ta och rycka upp mig! Sluta skriva text efter text med bara halvt fokus, sluta köra safe hela tiden. Det är obehagligt, men det känns som om jag har glömt bort hur man gör något annat än precis det man måste. Detta måste ändras på. Nu slog klockan om till 12 och jag är officiellt 19 år gammal. Skål och grattis, nu kör vi, nya tag!

Visst är det en fin video? Shape Of My Heart med Noah And The Whale. Puss!

Jag är fortfarande bakis. Gårkvällen bjöd på en ganska vanlig runda: Dovas - Baba - efterfest. Egentligen skulle vi till Graceland men Babasuget slog in och det var bara att flyta med. Det hela slutade förvisso med att jag blev övergiven av Adam, Moa och Scales (det är jobbigt att bojkotta Spy Bar ibland), men fick istället sällskap med Ben och Rumpan. På väg därifrån plockade vi upp Helena och åkte hem till Ben och drack rödvin. Trevligt, trevligt! Idag har jag mått ganska dåligt men ändå haft en riktigt fin dag med skrivarseminarium och matlagning. Just nu lyssnar jag på Noah And The Whale och snart MÅSTE jag göra sista rycket i min artikel. Imorgon fyller jag 19. Puss!

Visst ser jag ut som en trevlig typ på bilden? Haha. Nu beger jag mig ut för att dansa tills mina ovårdade fötter värker. Puss!

ÅH!
Som ni kanske vet har jag ett mycket varmt kärleksförhållande till Scarlett Johanssons debutskiva Anywhere I Lay My Head. Därför känns det toppen att hon äntligen återvänt till musikscenen, denna gång i sällskap med sing/songwritern Peter Yorn. Skivan The break up album är precis så snygg som man kunnat vänta sig (för att inte tala om skivomslaget, bilden). Låtarna är spretiga men bildar på samma gång en enhet av välfriserad och sextiotalsinspirerad kärlekspop där Scarlett återigen bevisar att en människa verkligen kan ha sådan utstrålning att den till och med lyser igenom i rösten. Ännu har jag inte lyssnar tillräckligt mycket för att komma med ett slutgiltigt utlåtande, men so far so good. Andra låten Wear And Tear har ett fantastiskt fint intro som redan har satt sig på hjärnan.