Jag är hemma i Sverige igen. Det känns fint. För att fira har jag köpt en välkommen hem-present till mig själv. John Ajvide Lindqvist nya Lilla Stjärna. Jag är ungefär så taggad som man kan bli på att börja läsa. Men först måste jag diska.

Jag har fått Berlinsjukan. Mest av allt tar den sig uttryck i ett permanent illamående.
Det får bli bättre imorgon.

Katarina tyckte att jag skulle blogga. Så nu gör jag det.
Allting känns väldigt oklart för tillfället.
Hur jag ska komma hem,
när jag kommer hem.
Huruvida jag vill hem precis nu på stört eller kanske om en vecka.
En vecka blir jag i alla fall kvar.
Det känns fint.
Det är vår i Berlin.

Nu ska jag och Katarina koka soppa och dricka rödvin.

Jag älskar den här staden. Jag älskar att klubbarna aldrig stänger, att ölen är billig och människorna så jävla trevliga och konstiga. Att det är en stad med så otroligt intressant historia. Jag älskar vår lägenhet och de som bor med mig i den. Jag älskar att flanera längs Kastanienallee, att dricka milchkaffee på uteserveringar, att gå på museum och marknader. Att upptäcka nya stadsdelar, nya samband på tunnelbanekartan. Jag älskar att gå ut på nya ställen varje kväll, att dansa tills fötterna nästan trillar av för att sedan promenera hem långt efter att solen gått upp. Berlin är en helt fantastisk stad på alla sätt och vis. Men det är inte mitt hem.
Det är en otroligt jobbig känsla. Allt är så himla bra, och ändå kan jag inte låta bli att längta hem. En del av mig vill så innerligt gärna hem till Stockholm just nu. På ett sätt börjar jag faktiskt känna mig färdig med Berlin. Åtminstone för den här gången. Stockholm är min stad. Så enkelt är det. Så har det alltid varit, kanske kommer det inte alltid att vara så. Men nu är det så. Mitt hem finns där.
Samtidigt är det något som gör att jag inte riktigt vill släppa den här staden. Mest av allt vill jag bara bjuda hit alla jag saknar och få visa upp den för dem. Visa dem runt i Prenzlauer Berg och Kreuzberg, berätta intressant kuriosa om vägar och byggnader vi passerar. Berätta vilket vin på Lidl som är allra billigast men ändå allra godast och var man kan köpa den bästa falafeln klockan halv sju på morgonen. Visa dem Death by pop, världshistoriens bästa popklubb, och Berghain som mest är sjukt kul. Alla små barer som man mest bara råkar hamna på och troligtvis aldrig hittar tillbaka till igen.
Begriper ni hur mycket den där förbannade vulkanen har ställt till det?

Ibland är det lätt att börja självömka för mycket. Jag menar, det är inte direkt som om jag är den enda som drabbats av vulkanutbrottet på Island.

Titta bara på Carl Bildt till exempel.
Först var han fast i London. Driftig som han är förflyttande han sig genom tunneln under engelska kanalen till Paris. Väl där nåddes han av det sorgesamma beskedet att flygplatserna hade stängt ner sin trafik även där. Jahapp, tänkte herr Bildt och styrde kosan mot Bryssel. Där befinner han sig i skrivande stund.

Kritiker skulle kanske hävda att Carl Bildt agerar en smula omoget som skyller dagens olyckligheter på "asagudarnas vrede". Men vem kan beskriva situationen mer mer träffande än denne man då han skriver att "framtiden är – bokstavligt talat – höljd i ett visst dunkel".

Läs Carl Bildts blogg HÄR.
(Jag är uppenbarligen alldeles för full för att blogga just nu.)

Jag dricker superstarka GTs och surar. Jävla skitvulkan. Skitaska. Skitliv.
Nu ska jag tydligen meditera och tänka positivt. Tequila och dans på Golden Gate
låter som en alternativ mer i min smak.

Min nya favoritklubb i världen.

Jakten på Lachlan fortsätter. Igår förfestade jag och Katarina på energidryck och öl, och detta är resultatet. Hjälp. Jag hade i alla fall en fruktansvärt fin kväll/natt/morgon igår/idag. Mitt dygn är så totalt omvänt att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Imorse somnade jag klockan halv tio.

Just ja! Igår när vi kom till Bang Bang Club hamnade vi mitt i en spelning.
Den gulliga trion på scenen hade det ännu gulligare namnet I Heart Sharks och var faktiskt hur bra som helst.
De lät ungefär som väldigt mycket Bloc Party, en hel del Klaxons, och så lite, lite The Cure på det. Lyssna!

http://www.myspace.com/iheartsharksmusic

Helt plötsligt har vi varit i Berlin i en vecka. Det känns konstigt. På ett sätt har det gått så otroligt fort, på ett annat känns det som om vi varit här i hundra år. Sak samma, ikväll kommer Helena! Det blir strålande.

Åh herregud. Ikväll har jag och Katarina dansat ihjäl oss. Jag skojar inte när jag säger att mitt slatter från sjuan har återuppväckts på grund av kvällens ansträngningar. På kanske fyra timmar dansade vi hårdare och snabbare och rockigare än gemene man klarar av under en livstid. Det bästa av allt? Ge mig en falafel och jag bangar inte på fyra timmar till.

Idag var vi på en marknad. Den var toppenfin! Jag köpte ingenting dock. Däremot hittade jag det här superfina halsbandet i en liten hipp butik/café några kvarter bort. I den lilla fina asken låg ett litet, litet munspel. Och vet ni vad? Det fungerar! Ungefär hur fint som helst tycker jag. Och ja, jag har en hangup på såna här små tuffa animeringar. Nu har jag sovit en liten stund, Katarina håller på och lagar maten, och senare bär det av till en klubb vi har ytterst höga förväntningar på. Vi tror nämligen att det kan vara Berlins svar på Baba. Jag lovar att rapportera senare.

Wow. Vilken kväll.
Lunginflammation, nedan nämnda existentiella ångest och annat hindrade oss från att gå ut.
Istället skulle vi dricka en massa vin och hänga.
Helt vanligt.
Sedan hände något helt sjukt.
Katarina träffade sitt livs kärlek på Chatroulette.

På allvar!

Han heter Lachlan och kommer från Christchurch, Nya Zeeland,
och är rödhårig med töjningar i öronen.

MEN!

Hon tappade bort honom,
och nu vet vi inte vad vi ska ta oss till.
Vi letar som galningar men det verkar finnas alldeles för många Lachlin på Nya Zeeland.

HJÄLP OSS!

Gå med i gruppen
http://www.facebook.com/home.php#!/group.php?gid=108304109200225&ref=nf
och hjälp oss att hitta Lachlin!

Jag genomgår en smärre existentiell kris för tillfället. Typiskt, på en lördag och allt.

Hellre för hårt än för mjukt. Det var en sak som vi kom fram till när vi satt ute på balkongen för några minuter sedan. En filosofi som är applicerbar på bland annat sängar, sex, de allra flesta fruktsorterna - och livet i största allmänhet. En filosofi som vi planerar att leva efter ikväll. Jag ska nämligen agera wingman åt damerna. Oj, vad de ska hångla!

Såhär fint var det idag när vi bakishängde i en park vid Berliner Dom. Nu dricker vi öl och peppar igen. Ikväll ska vi rocka!

Aj. Mitt huvud värker fortftarande. Igår hamnade vi på världens bögigaste bögklubb. Det var jag, Helena, Katarina och kanske 500 killar. Jag diskuterade kjolmode med transvestiter och tävlade i booty drops. Men mest dansade vi. En riktigt bra kväll, trots att vi kanske blev lite för fulla allihopa. Idag är jag lagom sänkt.

I Berlin dricker man öl ur PET-flaska ibland. Det känns lagom udda. God är den i alla fall. Och billig. Nu lyssnar jag på Teddybears, dricker ovan nämnda öl och peppar. Om en, två timmar bär det av ut i berlinnatten. Vi hörs.

Ungefär såhär har Berlin känts än så länge. Nu vet ni. Klicka och lyssna.

Kreuzberg

Jag har kommit på en grej. Jag gillar inte att blogga. Jag känner mig som en stor jävla tönt när jag bloggar. Nästan lika pretto som när jag twittrar. Men bara nästan. Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag ska göra åt saken. Kanske släppa det. Lägga av. Eller bli coolare.
Jag har inte riktigt bestämt mig än.

Waow. Liveblogging från lägenheten! Den är så jävla fantastisk att vi inte riktigt finner ord. Katarina har hittat ett keyboard, solen gassar på balkongen, åh det är så bra! Fler bilder kommer senare, nu ska vi åka och handla och grejer. Puss!