Glömt och gömt under Berlinresan. Finfint.

Jag är så hemskt hungrig. Har inte ätit något på hela dagen. Orkar inte. Det är deprimerande att vara utan kylskåp. Jag har ångest över att jag inte har ett jobb och skjuter upp den stundande disksessionen. Jag har hittat ett mysigt kvartersfik där jag druckit kaffe och tjuvlyssnat på tanter. I lördags rockade jag på Ace. Åh. Fy fasen vad jag älskar Ace.

Kvällen i Coolektivet har varit minst sagt händelserik. Ett försök att sätta upp min taklampa resulterade i en mindre explosion och strömavbrott i halva lägenheten. Efter många om och men gick elen på igen, men fungerade bara när ugnen var på. Otroligt fascinerande. Till slut fick vi i alla fall hembesök av en elektriker som muttrade och pillade och fixade. Sedan sa han "Nu skiter vi i det här" - uppenbarligen elektriska för "Varde ljus" - för ljus var vad det blev. Nu hänger lampan i alla fall i taket och sprider sitt milda lågenergiljus över rummet. Jag är otroligt nöjd med min insats. Jag lyckades utföra något tekniskt, nästan helt själv! Det faktum att det hela tog kanske fyra timmar känns inte ens relevant i sammanhanget.

Har jag någonsin berättat för er att en av mina hemliga drömmar är att
få vara med i Så ska det låta?

Sedan klockan halv sex på ett ungefär har varit helt ensam i lägenheten. För första gången sedan jag kom hem från Berlin, för kanske tredje gången sedan jag flyttade in. Det är konstigt. Jag har alltid tyckt om att vara ensam. Behövt vara det. Men idag, när jag kom hem till den tomma lägenheten, insåg jag att jag totalt glömt bort vad man egentligen gör när man är ensam. Hur jag löste det? Jag somnade. Vaknade kanske fyrtio minuter senare, gick in i köket, insåg att skafferier och kylskåp var tomma. Promenerade ner till Ica, totalt oinspirerad, kom hem med ett paket pasta. Nu äter jag pasta med ketchup, dricker rödvin och tittar på Så ska det låta på Svt Play. Ikväll tänker jag dansa.

Jag är hemma i Sverige igen. Det känns fint. För att fira har jag köpt en välkommen hem-present till mig själv. John Ajvide Lindqvist nya Lilla Stjärna. Jag är ungefär så taggad som man kan bli på att börja läsa. Men först måste jag diska.

Jag har fått Berlinsjukan. Mest av allt tar den sig uttryck i ett permanent illamående.
Det får bli bättre imorgon.

Katarina tyckte att jag skulle blogga. Så nu gör jag det.
Allting känns väldigt oklart för tillfället.
Hur jag ska komma hem,
när jag kommer hem.
Huruvida jag vill hem precis nu på stört eller kanske om en vecka.
En vecka blir jag i alla fall kvar.
Det känns fint.
Det är vår i Berlin.

Nu ska jag och Katarina koka soppa och dricka rödvin.

Jag älskar den här staden. Jag älskar att klubbarna aldrig stänger, att ölen är billig och människorna så jävla trevliga och konstiga. Att det är en stad med så otroligt intressant historia. Jag älskar vår lägenhet och de som bor med mig i den. Jag älskar att flanera längs Kastanienallee, att dricka milchkaffee på uteserveringar, att gå på museum och marknader. Att upptäcka nya stadsdelar, nya samband på tunnelbanekartan. Jag älskar att gå ut på nya ställen varje kväll, att dansa tills fötterna nästan trillar av för att sedan promenera hem långt efter att solen gått upp. Berlin är en helt fantastisk stad på alla sätt och vis. Men det är inte mitt hem.
Det är en otroligt jobbig känsla. Allt är så himla bra, och ändå kan jag inte låta bli att längta hem. En del av mig vill så innerligt gärna hem till Stockholm just nu. På ett sätt börjar jag faktiskt känna mig färdig med Berlin. Åtminstone för den här gången. Stockholm är min stad. Så enkelt är det. Så har det alltid varit, kanske kommer det inte alltid att vara så. Men nu är det så. Mitt hem finns där.
Samtidigt är det något som gör att jag inte riktigt vill släppa den här staden. Mest av allt vill jag bara bjuda hit alla jag saknar och få visa upp den för dem. Visa dem runt i Prenzlauer Berg och Kreuzberg, berätta intressant kuriosa om vägar och byggnader vi passerar. Berätta vilket vin på Lidl som är allra billigast men ändå allra godast och var man kan köpa den bästa falafeln klockan halv sju på morgonen. Visa dem Death by pop, världshistoriens bästa popklubb, och Berghain som mest är sjukt kul. Alla små barer som man mest bara råkar hamna på och troligtvis aldrig hittar tillbaka till igen.
Begriper ni hur mycket den där förbannade vulkanen har ställt till det?

Ibland är det lätt att börja självömka för mycket. Jag menar, det är inte direkt som om jag är den enda som drabbats av vulkanutbrottet på Island.

Titta bara på Carl Bildt till exempel.
Först var han fast i London. Driftig som han är förflyttande han sig genom tunneln under engelska kanalen till Paris. Väl där nåddes han av det sorgesamma beskedet att flygplatserna hade stängt ner sin trafik även där. Jahapp, tänkte herr Bildt och styrde kosan mot Bryssel. Där befinner han sig i skrivande stund.

Kritiker skulle kanske hävda att Carl Bildt agerar en smula omoget som skyller dagens olyckligheter på "asagudarnas vrede". Men vem kan beskriva situationen mer mer träffande än denne man då han skriver att "framtiden är – bokstavligt talat – höljd i ett visst dunkel".

Läs Carl Bildts blogg HÄR.
(Jag är uppenbarligen alldeles för full för att blogga just nu.)

Jag dricker superstarka GTs och surar. Jävla skitvulkan. Skitaska. Skitliv.
Nu ska jag tydligen meditera och tänka positivt. Tequila och dans på Golden Gate
låter som en alternativ mer i min smak.

Min nya favoritklubb i världen.

Jakten på Lachlan fortsätter. Igår förfestade jag och Katarina på energidryck och öl, och detta är resultatet. Hjälp. Jag hade i alla fall en fruktansvärt fin kväll/natt/morgon igår/idag. Mitt dygn är så totalt omvänt att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Imorse somnade jag klockan halv tio.

Just ja! Igår när vi kom till Bang Bang Club hamnade vi mitt i en spelning.
Den gulliga trion på scenen hade det ännu gulligare namnet I Heart Sharks och var faktiskt hur bra som helst.
De lät ungefär som väldigt mycket Bloc Party, en hel del Klaxons, och så lite, lite The Cure på det. Lyssna!

http://www.myspace.com/iheartsharksmusic

Helt plötsligt har vi varit i Berlin i en vecka. Det känns konstigt. På ett sätt har det gått så otroligt fort, på ett annat känns det som om vi varit här i hundra år. Sak samma, ikväll kommer Helena! Det blir strålande.

Åh herregud. Ikväll har jag och Katarina dansat ihjäl oss. Jag skojar inte när jag säger att mitt slatter från sjuan har återuppväckts på grund av kvällens ansträngningar. På kanske fyra timmar dansade vi hårdare och snabbare och rockigare än gemene man klarar av under en livstid. Det bästa av allt? Ge mig en falafel och jag bangar inte på fyra timmar till.

Idag var vi på en marknad. Den var toppenfin! Jag köpte ingenting dock. Däremot hittade jag det här superfina halsbandet i en liten hipp butik/café några kvarter bort. I den lilla fina asken låg ett litet, litet munspel. Och vet ni vad? Det fungerar! Ungefär hur fint som helst tycker jag. Och ja, jag har en hangup på såna här små tuffa animeringar. Nu har jag sovit en liten stund, Katarina håller på och lagar maten, och senare bär det av till en klubb vi har ytterst höga förväntningar på. Vi tror nämligen att det kan vara Berlins svar på Baba. Jag lovar att rapportera senare.