Det har varit dåligt med musik här i bloggen den senaste tiden. Jag ber om ursäkt och lovar att bättra mig. Imorgon. Tillsvidare:

Arcade Fire - Maps (Yeah Yeah Yeahs cover)

I fredags var jag på sommarfest. Det var mystiskt men riktigt trevligt. Jag blev alldeles för full på rosévin och kom i säng runt sex någon gång. På lördagen var jag slut som människa. Jag och Helena tog bilen och åkte och köpte pizza, godis, läsk, chips och kakor. Sedan låg vi apatiska framför tvn hela dagen. På kvällen satt jag hemma och kollade på punkopera till elvatiden. Då kom Gutti och hämtade upp mig. Vi gick hem till honom, drack ett glas vin och åkte sedan vidare till Nisse i Hjorthagen. Där var det premiärfest, fest utan byxor-fest. Det var fullkomligt underbart. När natten redan hade blivit morgon gick jag och Gutti över lidingöbron, köpte folköl på Statoil och åkte hem till Adrian. Där spelade vi punk och åt ostbågar till klockan halv åtta på morgonen. Det har varit en bra helg, med andra ord.

Haha. Samma visa varje helg. Jag är ju värdelös. Idag mår jag rätt så fruktansvärt. Jag har ont i halsen, är täppt i näsan, mår illa och är allmänt hängig. Som tur är kan jag ägna hela dagen åt att ligga i sängen och läsa. Inte i min egen säng, dock. Där ska nämligen en portugis sova i veckan. En sammanfattning av helgen kommer snart. Puss!

Jag ska på sommarfest ikväll. Jag är taggad. Jag älskar sommaren. Särskilt de senaste fyra:


Sommar 2006 (En av de få bilderna har har från sommaren 2006. På Where The Action Is, vi var fullkomligt slut efter att ha dansat galet till The Hives.)

Sommar 2007 (The Awesome Foursome på Santorini. Jag tror detta är den enda bilden som existerar där vi ler alla fyra samtidigt. Vi hade en fantastiskt rolig servitör)

Sommar 2008 (Arvika -08, den absolut roligaste festival jag någonsin varit på. Aldrig i hela mitt liv har jag skrattat så mycket som under den här veckan med de här människorna)

Sommar 2009 (I somras var vi i Italien. En underbar vecka fylld av sol, bad, ölspel och White Russians.)

Fint va? Det har varit fyra fantastiska somrar.

Åh. Jag har haft en otroligt mysig kväll med Jakob och pappa. Vi har ätit mat, kollat på Glee (min pappas nya favoritprogram BTW, haha) och skrattat åt den här och den här. Jakob kommer nog aldrig somna inatt, han bara springer runt runt och säger "I like turtles" och skrattar hysteriskt. Jag ska i alla fall sova nu. En fin låt först:

James Yuill - This Sweet Love

För att knyta ihop några lösa trådar från de senaste dagarna: Om jag fick möjlighet att sätta upp Macbeth skulle jag välja att göra en extremt novembersvenskmörk tolkning. Makthaverskan skulle spela live. Jag tror att det skulle kunna bli rätt bra faktiskt. Föreställ er det här till exempel.

Jag deppar sönder här hemma. Jag vill dricka öl, träffa människor, dansa. Istället är jag trött och har ont i halsen. Blä! Macbeth är inte direkt någon stämningshöjare. Jag vet inte varför jag blir såhär. Jag borde nog gå och lägga mig så kanske allt känns lite bättre imorgon.
Kan det inte vara fredag då?

"Today our grade went to the high school we'll be starting at next year. I'm really excited for it actually; there are a lot of electives and one teacher lets you have hot chocolate. Part of the building is really depressing-looking but it made me feel like I was in a Wes Anderson movie, only it smelled worse (like puberty.) I also tried to get to know the lockers a bit so that if I get shoved into them next year and the years after I'll be able to have a pleasant conversation with them while my bruise heals" http://tavi-thenewgirlintown.blogspot.com/

Jag är trött och mår dåligt på ungefär alla sätt och vis. Utom ett. Länken ovan leder till världens coolaste trettonåring.

Hej. Jag sitter i skolan och läser En midsommarnattsdröm. En himla bra pjäs om jag får säga det själv. Såhär såg det ut när jag såg den på Romateatern år 2002. Ett bra tag sedan med andra ord, men det är kul att upptäcka hur mycket jag fortfarande kommer ihåg. Nu ska jag återgå till läsandet. Puss!

Åh. Egentligen är jag nyvaken, trött och stressad. Men när jag ser på den här glömmer jag bort det. Världens bästa band (nästan), låt (ungefär) och video (typ). Åh. Nu ska jag snart åka till skolan.

idag har jag:

• Tittat på Made
• Promenerat
• Hälsat på får
• Skrivit en obegriplig (men kanske lite arty) Fausttolkning
• Spelat teater
• Druckit ingefärste
• Lyssnat på Makthaverskan, Norah Jones och Velvet Underground.

En ganska overksam dag med andra ord. Usch. Imorgon ska jag:

• Lämna in skrivuppgiften (Faust)
• Gå på seminarium om dramatiskt berättande
• Läsa En midsommarnattsdröm och Macbeth
• Träffa någon jag tycker om (ring mig!)

Nu ska jag sova. Godnatt.

Makthaverskan är säkerligen Sveriges mest hypade band just nu. Om inte kommer de vara det om en vecka eller två. Vad är det då som gör dem så speciella? Jodu, det kan man fråga sig. Kanske är det att de bara har funnits i ett år, och redan släppt sin första kritikerrosade skiva. Kanske är det att de lite tog stafettpinnen från Broder Daniel, som ju spelade sin avskedsspelning på Way Out West för lite mer än ett år sedan. Kanske är det att de också kommer från Göteborg. Kanske att de låter som en blandning av BD, Pixies och Joy Division. Kanske att de spelar i otakt ibland, men ändå är så jävla rockiga. Kanske är det att sångerskan Majas röst är så galet fylld av känsla. För att vara ärlig så kan jag inte säga exakt vad det är. Något är det i alla fall. Har du inte lyssnat, så gör det nu. Det är sällan ny, svensk musik känns så här mycket:

Makthaverskan

Jag bara råkade börja lyssna på Norah Jones senaste skiva The Fall. Och jag fastnade. Jag har alltid tyckt om Norah Jones (det gick väl aldrig att låta bli antar jag, begåvade jävla människa), ända sedan Come Away With Me landade som en atombomb och fullkomligt jämnade hela mellanmjölkssverige med marken år 2002. Trots att nya skivan inte är alls lika jazzig som de tidigare och Norah Jones själv inte lika skönsjungande, trots att de allra flesta troligtvis känner precis tvärt om, kommer jag på mig själv med att känna något alldeles extra när jag lyssnar på The Fall. Att skivan kanske egentligen inte är lika bra som de föregående, men att den är betydligt mer jag. Det är hårdare, svartare, bistrare. Kanske har det något att göra med att Will Sheff från Okkervill River har ett finger med i spelet. I vilket fall som helst gillar jag det.

Norah Jones - The Fall

Som ni kanske har märkt har jag lyssnat väldigt mycket på Vampire Weekend den senaste tiden. Ett ganska lägligt återfall, eftersom deras nya album Contra släpps den 1 december. Jag har redan bloggat om första singeln Horchata (som jag för övrigt älskar), och här kommer ännu en låt från nya skivan. Precis sådan musik som behövs för att peppa till under mörka hösteftermiddagar som denna.

Vampire Weekend - Cousins

dricker äckligt kaffe, läser DN, tänker på dödssynderna, behöver frisk luft.

Jag orkar inte prata just nu. En sak kan säga: Next - Spring Break (/Gay) Edition är livet.
Hahaha. Dessa människor alltså:

Äntligen hemma! Natten har varit lång, trevlig, rolig, fin, jobbig, mysig och mest av allt sjuk. Jag vet inte ens vad jag ska säga. Nu är jag full och trött och borde nog sova mest. Först kommer en låt som jag just nu inte kan avgöra om den är bra eller inte. Tar med andra ord inget ansvar för detta. Godnatt.

Ellie Goulding - Starry Eyed

Jag sitter och pratar med min fantastiska vän Mimmi som för tillfället bor i Paris. Åh så sugen jag blir på att åka dit och hälsa på. Helst imorgon, men någon gång i januari fungerar också ganska utmärkt. Vad säger du?

När Charlotte Gainsbourg och Beck slår sina kloka huvuden ihop kan resultatet knappast bli något annat än bra. Med facit i hand kan vi säga att en ruffigare version av Pete Yorn & Scarlett Johansson är en ganska passande beskrivning av samarbetet. Låten Heaven Can Wait är fruktansvärt trevlig. Vad som är ännu bättre är videon. Seriöst. SE DEN NU.
Det kommer att göra din dag.

Jag kan aldrig få något vettigt gjort på fredagar. Istället dricker jag mängder med kaffe, smörjer in benen, kollar på 16 and pregnant och peppar inför kvällen. Men snart ska jag rycka upp mig och försöka jobba lite. Typ komma på ett uppslag till en nytolkning av en pjäs.
Frågan är bara vilken jag ska välja?

Silver Jews - Tennessee

Ikväll ska jag gå på rockkonsert. Det är bra, för jag är fruktansvärt sugen på öl.
Vad ska vi lyssna på till dess?

Heja heja! Snart ska jag åka till skolan och lämna in min tenta. Det kan vara det sämsta jag någonsin har skrivit, men just nu är jag för nöjd med att ha avslutat något för att ens bry mig. Ikväll blir det fest!

Jag börjar få lite panik nu. Tiden tickar och jag får liksom inte ihop det här. Jävla hemtenta.

Imorse såg jag på senaste avsnittet av Kobra. Programmet handlade bland annat
om Roy Andersson och hans reklamfilmer.
Fanns det mer sådan här reklam skulle jag kanske kolla på tv.

Vad häftigt det är att vara musikintresserad idag. Vi har Spotify, Myspace, otaliga musikbloggar, Pirate Bay... Att hitta musiken är lätt. Att spela in den är inte mycket svårare. Det räcker faktiskt att lägga ner någon tusenlapp eller två på utrustning för att skapa en hyfsad hemmastudio i sovrummet. Sedan är du bara lite plinkande och någon knapptryckning ifrån att dela med dig av din musik till hela världen.

Missförstå mig rätt. Jag tycker verkligen att utvecklingen är nästan uteslutande fantastisk. Men ibland kan jag inte låta bli att fundera på vad den gör med vår musikkonsumtion, och med kvaliteten på musiken. Själv kan jag spendera timmar åt att söka efter nya spännande band. Jag säger spännande, eftersom de ofta faktiskt inte är så mycket mer än så. Mycket av det jag väljer att skriva om här på bloggen är milslångt ifrån genialiskt. Ibland är det kanske inte ens särskilt bra. Ibland är det mest av allt faktumet att det är något nytt som ger mig den där kicken. För det är en kick det handlar om. En låt, eller kanske bara en remix eller cover, kan ge mig ett enormt lyckorus trots att den kanske inte är tillräckligt bra för att jag någonsin ska lyssna på den igen. Istället är jag snabb att glömma bort och åter igen inleda mitt närmast frenetiska sökande efter något nytt. Jag kan inte hjälpa det. Jag är besatt. Jag är en musikknarkare på fultjack.

Visst överdriver jag. Det är klart att jag inte uteslutande ser musik som en 'slit och släng'-vara. Det är klart att jag under mina irrfärder genom cyberrymden ibland snubblar över något jag verkligen fastnar för. Ganska ofta till och med. Det enda jag säger är att jag ibland kan sakna den tiden då jag kunde spara pengar i flera veckor, för att till slut springa till skivbutiken och köpa den där skivan som jag sparat till, och sedan springa hem igen och stoppa in den i cd-spelaren och lyssna om och om och om och om igen. Istället för att som nu med glasartad blick och darriga händer klicka runt bland Kanye West/Lady Gaga-mashups och den hundraåttonde singer/songwritern från Denver, Colorado. Det jag menar är att jag saknar det där ögonblicket då min knarklangare (läs: någon av de coola expediterna på Pet Sounds) kommer fram till mig och ler, nickar mot Modest Mouse-skivan jag håller i mina händer och säger "jag lovar, det här är bra grejer".

BOB HUND, sci-fi skane, olle ljungström, timbuktu, CHRIS BEACH, allt är musik, tupac shakur, L.T. FISK, bob dylan, jimi hendrix, david sandström, broder daniel, ALF, nordpolen, freeway, johnossi, veronica maggio, the WHITE STRIPES, cornelis vreeswijk, jenny wilson, björn afzelius, familjen, bergman rock, mikael wiehe, DUNGEN, nutid, mattias alkberg, zqaty, wolfmother, philemon arthur & the dung, HÅKAN HELLSTRÖM, belle & sebastian, andreas bertilsson, the GUN CLUB, ted gärdestad, jan hammarlund, kal p. dal, martin kann, RAYMOND & MARIA.

Ovanstående artister anger Isak Falk-Eliasson som sina musikaliska influenser på Myspace. Och ja, Isak låter faktiskt lite som en kombination av nästan allihopa. Eller kanske som ingen alls? Lovande låter han i alla fall. Att han redan uppges ha lyckats med bedriften att bota Per Sinding-Larsen från svininfluensan bådar minst sagt gott inför framtiden. Dessutom är introt till Följ ditt hjärta rätt så fantastiskt.

Isak på Myspace

PSL om Isak

Oj oj oj. Gissa vem det är som sjunger. Jag är i lätt chocktillstånd.

Goddag. Jag vaknade klockan åtta i morse men låg kvar i sängen i en timme. Ytterligare en timme gick åt till att äta frukost. Med andra ord är det hög tid att sätta igång med plugget nu. Imorgon ska tentan lämnas in, och trots att jag är på god väg finns det ingen tid till att vara overksam.
Heja, heja!

Trots att året är långt ifrån slut har årsbästalistorna redan börjat poppa upp som flugsvampar i indieskogen. I år kan alla listälskare fröjdas lite ytterligare, då vi närmar oss 2010 är det nämligen dags för decennielistorna! NME har dragit sitt strå till stacken och listat de 100 bästa låtarna från 2000-talet. Det går inte att konstatera så mycket annat än att det varit ett strålande musikdecennium. Vilka som står på prispallen? Förstaplatsen går till The Strokes för indierockmästerverket Is This It. Andraplatsen till The Libertines för världens bästa Up The Bracket. Mina två favoritskivor under de tidiga tonåren med andra ord. Åh så bra. Resten av listan är också helt klart godtagbar, även om jag saknar några av mina favoriter. Som The Dead Weathers Horehound och Modest Mouse - Good News For People Who Love Bad News till exempel. Men de flesta av mina favoriter finns faktiskt representerade. Arcade Fire - Funeral hade gott kunnat flyttas upp till prispallen om ni frågar mig, men en sjundeplats är inte helt fel det heller. Nu ska jag inte babbla mer, utan låta er kolla in listan själva. Vad tycker ni?

The Top 100 Greatest Albums Of The Decade

Jag kollade precis på förra veckans avsnitt av Gossip Girl. Wowwowwow alltså. Inte nog med att jag fick höra min nya favoritlåt, Anya Marinas cover på Whatever You Like. Plasticines spelade för fasen live! Min franska favorittjejband! Titta bara vad snygga de är. Och gud så sugen jag blir på att klippa lugg när jag ser dem. Det här var stort, alltså.

✟Anya Marina - Whatever You Like (T.I. Cover)✟

Idag är jag död. Jag kunde inte somna inatt nämligen. Låg och kollade på kostymdraman i SVT Play och letade lägenheter på Brick Lane istället. Men nu är jag död. Som sagt.

Om fem minuter måste jag gå hemifrån. Jag har inget mer att säga nu.

Nu ska jag sova. Imorgon ska jag på arbetsintervju. Sedan skriva tenta. Puss godnatt.

I lördags gjorde jag en playlist med mina fem favoritcovers för tillfället. Sedan gick allt åt helsike och inlägget raderades. Förstås. Här kommer ett försök till en rekonstruktion:

✟Deer Tick - Beautiful Girls (Sean Kingston cover)

✟Jack Johnson - We're Going To Be Friends (White Stripes cover)

✟Hot Chip - Sexual Healing (Marvin Gaye cover)

✟Bright Eyes - Papa Was A Rodeo (Magnetic Fields Cover)

✟Anya Marina - Whatever You Like (T.I. Cover)

Sista låten. Alltså: När jag hör den förstår jag verkligen vad det är som fascinerar mig så mycket med covers. Att kunna ta en låt som är så otroligt dålig, se potentialen i den och göra något skitbra. Det är imponerande. (Jag förutsätter att ni har koll på originalet, annars hittar ni det här).

Förlåt. Jag försvann visst ett tag. Hela helgen har jag varit på väg att skriva något. Ibland har jag till och med gjort det. Men sedan har jag blivit full eller tänkt på annat. Helgen var i alla fall festlig, intensiv och alldeles för kort. Förfesterna för trevliga och festerna för korta. I fredags hann vi inte ens fram. Vi har hällt i oss mer Törley än vad som borde vara tillåtet. En del stöl har det också blivit. Spelat ölspel. Dansat vårt hårdaste på Konstig Klubb. Skrattat, och gjort en massa annat man ska göra när det är helg. Igår var jag på teater i Hjorthagen. Det var fint. Sedan åkte jag hem till Emma och Erik och deltog i bakisdagen som redan hade hunnit bli en bakiskväll. Fjorton Suger, Vinterviken, pepparkakor och mys. Åh. Nu måste jag tentahetsa. Puss!

Cage The Elephant - Aint No Rest For The Wicked

Idag hamnade mina två personligheter i bråk. Ungefär såhär gick det till: PrettoMatilda sitter och läser Faust och har ångest. Rätt som det är har PeppMatilda tagit kontrollen över denna maktlösa kropp och sitter och postar YouTubeklipp på Facebook med texter som "PEPPEN PEPPEN PEPPEN, UNTZ UNTZ UNTZ, nu är det helg!". PrettoMatilda blir skitförbannad, stänger av internet och återgår till pluggandet. Då tar PeppMatilda tag i telefonen och börjar ringa runt och skrika "förfest hos mig ikväll!" åt alla som vill höra på. Nu sitter de båda och stirrar surt på varandra medan jag försöker föra ihop pusselbitarna, plugga klart och styra någon sorts förfest samtidigt. Kyss mig två gånger. Jag är schizofren.

Jag försov mig i morse. Faaan. Där dog hela min tentaplanering. Nu är jag fortfarande mest sur på mig själv, men försöker få någon sorts struktur på det här. Först mer Faust. Sedan analys. Sedan helg. Typ. Jag lyssnar på Air France också. Himla bra är de. Just idag och alldeles särskilt deras remix på Saint Etiennes Spring. Lyssna själv:

Saint Etienne - Spring (Air France Remix)

Det här är en bra kväll. Jag ligger på golvet i arbetsrummet, läser Faust, försöker spela Don't Stop Believin' med Journey på keytar och samtalar med min bror samtidigt som han trycker sjukt snygga tröjor. Snart ska jag sova. Det blir en lång dag (och natt) imorgon.

WAAH. Upptäckte precis att E4 har lagt upp klipp från säsong 4 av Skins. Jag är taggad som få men vet faktiskt inte riktigt vad jag ska säga. Det känns som det bara var Katie, Emily, Naomi och Cook i den här videon. Vad händer med Effy, Freddie och JJ? Hallå, JJ? Förhoppningsvis är det bara just här saker framstår i en sådan dager. I alla fall, den 21 januari har säsong 4 premiär i England och jag räknar dagarna. Skinsfest igen, eller?

Här kan du kolla på videon.

Jag skriver tenta, är hungrig och har i övrigt inte så mycket alls i huvudet.
Ni får hålla till godo med den här så länge. Den är kul.

Nu blir det tentahets.

Nu är det hög tid att sova. Först måste jag bara berätta vad jag gjort idag. Bokat biljetter till Julian Casablancas! Den första december spelar han i Stockholm och jag är ungefär så taggad som man kan bli. Gah. Det här firar vi:

Julian Casablancas - 11th Dimension

Dagens mest spännande nyhet måste ändå vara att trean planerar att sända programmet "Anna Anka och hennes vänner" samtidigt som SVTs "Kalle Anka och hans vänner" på julafton.
Hur ska detta sluta?

DN: Anna Anka utmanar Kalle på julafton

Idag har jag shoppat bort min hjärna = lyckorus och ångest om vartannat. Världens snyggaste skor, kjol, kofta, skinnbyxor... De sistnämnda kanske åker tillbaka dock. Kollade precis mitt saldo och insåg att pengarna knappast kommer räcka månaden ut annars. Vi får se... Nu ska jag försöka hinna läsa ut Livet en dröm innan Good Bye, Lenin! börjar på ettan 22:45. Hett tips! Vi får prata mer senare. Så länge får ni njuta av en festlig bild från helgen. Jag, Helena och Scales, för mycket Törley och en självutlösare utgör ett fantastiskt gäng. Puss!

Nu ska jag åka till skolan och prata om Fedra. Ville bara säga att det är en Lambchopdag idag. Puss!

• Die Mauer - Ebba Grön
• Nikita - Elton John
• Heroes - David Bowie
• Wind of Change - Scorpions
• Russians - Sting

En kort och ganska osammanhängande playlist. De tre första låtarna handlar faktiskt om muren, de två sista råkar bara vara mina två bästa Kalla Kriget-låtar som fick fylla ut. Du får hjälpa till. Lägg till dina egna favoritlåtar om Berlinmuren/Kalla Kriget på spellistan här:

Guns and gates no longer hold you in

Jag höll nästan på att glömma. Konstigt. Hela förra veckan tänkte jag på det. Lyssnade på dokumentärer på radion, såg andra på tv. Ändå höll jag alltså på att glömma. Muren alltså. Berlinmuren. Antifascistiska skyddsvallen. Die Mauer. Det här kräver en playlist.

Kan du inte få nog av Eläkeläiset? Då blir du nog glad när jag berättar att de finns på Spotify! Det kan dock bli lite komplicerat att alla låttitlar är på finska. Här finns rosettastenen; en lista över alla deras låtar och vilka som är covers på vad. Sedan finns inte allt att finnas på Spotify. Själv älskar jag Seinakukkahumppa/Wonderwall.

Eläkeläiset på Spotify

Coverälskaren i mig har nått sitt lystmäte. Covers på finska. När jag för en liten stund sedan av misstag dök rakt ner i hjärtat av detta fenomen trodde jag knappt mina ögon. Det är för bra för att vara sant. Titta själva bara:

Eläkeläiset - Hapankaalihumppa

Mest framstående inom genren är nog Eläkeläiset ("Pensionärerna"). De har gjort covers på allt från No Woman No Cry till Anarchy In The U.K. till Friday I'm In Love till Enter Sandman, de allra flesta i humppatappning. Här har vi deras version av den episka låten Wind of Change (Scorpions). Lite kul kuriosa om just den här låten är att Eläkeläiset av upphovsrättsliga skäl blev förbjudna att spela den när de turnerade i Tyskland (där de för övrigt är sjukt stora). Skit i det, sa Eläkeläiset och spelade den ändå.

Reijo Taipale - Ihan kuin nuo toiset

Inte riktigt lika rockig, men minst lika rolig är schlagersångaren Reijo Taipale. Här har han gjort en cover på Kents Dom Andra. Wow, säger jag bara. Reijo har till och med gjort en egen video, inspirerad av originalet. Carolina Wallin Peréz kan ju slänga sig i väggen. Det här är riktig coverkonst.

Så många konserter, så lite arbetstid. Såg precis att Ed Harcourt spelar i Stockholm tillsammans med Loney, Dear den 4 december. Som jag vill gå och se honom. Åh. Hur ska pengarna räcka till?

Det bor fem miljoner trehundrafemton tusen tvåhundraåttio personer i Finland. Fem miljoner trehundrafemton tusen tvåhundraåttio invånare med en befolkningstäthet på sjutton komma en per kvadratkilometer. Fem miljoner trehundrafemton tusen tvåhundraåttio människor, de flesta av dem helt vanliga. Självklart finns det också några riktigt underliga typer, men det gör det väl i alla länder kan jag tänka mig. De allra flesta är i alla fall helt vanliga. Mycket mer än så vet jag faktiskt inte om Finland. Jo, jag vet att de har en kvinnlig president som heter något med hallon i. Att de pratar finlandssvenska, eller var det finska? Jag vet faktiskt inte riktigt. Finland. Ett mumintrollland, ett vodkadrickar-bastubadarland. Ett land som smakar främmande.

Har du lyssnat på finsk tango någon gång? Det borde du. Det är något otroligt smäktande med dessa lugna, melankoliska sånger, trots att jag själv inte förstår ett ord av texten. Börjar du bli sugen nu? Bra. Då kan du börja med Darya och Månskensorkestern. Att se dem är som att kastas rätt in i 40-talet. Låter bra gör det också.
Passar perfekt en mörk måndagseftermiddag som denna, inte sant?

Sista 20 sidorna i sista pjäsen om Fedra. Sedan ska jag ägna mig åt annat spännande. Vi hörs då.
Jag tycker att det är så roligt när man verkligen kan gissa sig till vem som kommer göra en cover på en viss låt. För ingen är väl direkt förvånad över den här?

The Kooks - Kids (MGMT Cover)

Akon, Staropramen, Satie, vin och ost, Brandenburg Concerto, Helena, Kristineberg, Beatles, Umbala, Helenes Bakfylla, telefonkiosk, regn, väntan, förvirring, Spy Bar, dans, högtalare, snapsvisor, dans, fransmän, dans, Turtle, mezzaluna pesto, stöldgods, Scales, Hornsgatan, tresked. Bakfylla, aldrig sluta äta, Kärlekens Horoskop, evighetens land, bil, IKEA, rödvin, möss, lampor, bil, Mario Kart, video, föl, Scales, Törley, MTV, Snap, stöl, dans, dans, dans, sojakorv och en rosa kamera. Bakfylla, bibliotek, Sarah Kane, kaffe, Fedra, pannkakor, Elle, The Duchess.

Vilken helg! Nu gråter jag lite över 1700-talets orättvisor och avsaknad av lyckliga slut. Godnatt!

Dygnet som gått har varit sjukt. Nu kommer ännu ett. Håll ut!

Jag fredagspeppar med bob hund. Vad ska vi hitta på ikväll?

bob hund - Nu Är Det Väl Revolution På Gång?

Läkare har bevisat att människor med hjärtproblem får en stabilare hjärtrytm när någon håller dem i handen. Det kan vara det absolut finaste jag någonsin har hört.

Feist - Mushaboom

Godmorgon! Nu går jag till biblioteket.

Innan vi går och lägger oss ska vi lyssna på den här, tycker jag. Kings of Convenience är ett sådant där band som alltid blir extra bra med video till. Speciellt när det är en så fin video som den här, där Erlend och Eirik (vilka namn va!) åker bil en sällsynt solig dag och plockar upp söta, brunhåriga flickor på vägen. Låten är fin som snus den med.

Sov så gott nu.

Sista M. Ward-inlägget börjar såhär: År 2004 begav sig Matthew Stephen Ward ut på turnén “An Evening With: Bright Eyes, Jim James and M. Ward”. Jag behöver kanske inte påbeka att Conor Oberst var där, tillsammans med sin bandkollega tillika gitarristen Mike Mogis. Jim James känner du igen från My Morning Jacket.

Kvartetten är presenterad, och hur det gick sedan är inte svårt att lista ut. Monsters of Folk kom att bli det nya namnet på turnén, därefter på bandet och slutligen, fem år senare, på deras debutalbum. Den 19 november spelar bandet i Filadelfiakyrkan här i Stockholm.

Lyssna på Monsters of Folk

För ett tag sedan gästbloggade Helena om filmen (500) Days of Summer. Hon sa åt er att se den, och har ni gjort det har ni med största sannolikhet förälskat er i Zooey Deschanel (till vänster på bilden) vid det här laget. Då blir ni kanske lite ledsna när ni får reda på att hon är tillsammans med Ben Gibbard från Death Cab For Cutie. Eller så blir ni glada att två så fina människor har hittat varandra. Det blev jag. Men nu var det ju inte Ben Gibbard det här inlägget skulle handla om, utan om Zooey Deschanels musikaliska påhitt tillsammans med ingen mindre än Matthew Stephen Ward/M. Ward (höger i bild). Tillsammans kallar de sig She & Him och kan bland annat höras i en mycket finstämd cover på The Smiths fantastiska Please, Please, Please, Let Me Get What I Want på soundtracket till ovan nämnda film. Andra fina låtar på deras debutalbum Volume One är bland andra Why Do You Let Me Stay Here, Sentimental Heart och I Was Made For You. Och ungefär alla andra.

Lyssna!

Nu blir det snart M. Ward-tema. Vi värmer upp med den här:

M. Ward - Chinese Translation

Imogen Heap - Thriller (Michael Jackson Cover)

Är den här jättevacker, totalt värdelös, eller (min slutsats) lite både och?

Idag festar jag med Faust. Tungt. Men bra. I övrigt är jag mest trött, trots att jag sov nio timmar i natt, och två på dagen idag. Jag tror att jag är sjuk, eller något. Vi hörs senare.

Jag orkar inte prata just nu. Vi kan väl lyssna istället?

Godmorgon. Jag ligger i sängen och läser DN. Egentligen har jag ganska bråttom. Om en halvtimme ska jag åka till skolan och prata om Othello och Macbeth och annat vettigt. I övrigt lyssnar jag på The xx, ett band som bland annat DN På Stan har gjort sig lustiga över. De är nämligen årets mest kritikerhypade band, typ. Skit samma säger jag. Jag tycker nämligen att de är skitbra.

Lyssna.

Gutti har lagt upp bilder från London. Jag vill tillbaka. Helst imorgon.

The Clash - The Guns of Brixton

Idag har varit en konstig dag.

Pixies - Where Is My Mind (Acoustic)

Fredrik Strage har gjort det igen. Den här gången handlar krönikan om homofoba präster inom Svenska Kyrkan och hiphopens "no homo". Läs den. Seriöst. Åh, Strage.

I övrigt kan jag berätta om något mystiskt som precis hände. Jag satt och lyssnade på Kevlarsjäl i bästa popvemberanda och godan ro, då jag helt utan förvarning började blöda under ögat. Vad betyder detta? Jag sprang i väg och hämtade papper, och satt försökte stoppa blödningen till "Du stack ett hål i min kevlarsjäl, och så blev du mitt sår, och jag blöder ihjäl!" Jag vet inte riktigt vad det var som hände, men bra konstigt var det.

Idag finns det inte så mycket att säga. Jag läser Shakespeare och viftar med tårna. Igår var jag död. Den gångna veckans alkoholkonsumtion kombinerad med sömnbrist har verkligen tagit ut sin rätt på mig. På kvällen kom Helena och hämtade mig med bilen, och så åkte vi och sa hejdå till Katarina som ska vara i England i två månader. Det kändes fruktansvärt sorgligt, men kommer nog gå bra. Hoppas jag. Nu ska jag äta lunch. Vi hörs senare istället.

Kan man få en mer passande start på popvember? Carolina Wallin Peréz släpper skiva med Kent-covers. En ganska ojämn skiva, förvisso. Ibland är den strålande (Dom Andra är precis sådär härligt jazzig som jag hade hoppats på, och Ingenting är nog till och med bättre än det enligt min mening ganska trista originalet), ibland är den rätt medioker (Kärleken Väntar är inte någon hit, och varför kom hon ens på tanken att spela in tråkklichén Utan Dina Andetag?). För det mesta är den bara riktigt fin. Många av låtarna hade behövt lite mer av de där utlovade jazzinfluenserna för att bli något mer än finstämd coverpop, men Carolina Wallin Peréz fantastiskt fina röst väger upp för det mesta. Pärlor och Svin lär bli en favorit under i alla fall några mörka novemberkvällar.

Spotify

Alltså: Vilken jävla låt. Och videon! Frisyrerna! Kläderna! Koreografin! INLEVELSEN! Jag tänker titta på repeat tills jag somnar. Vi ses imorgon.

Så var det slut med rocktober för den här gången. Suck. Jag som hade vant mig vid att rocka dygnet runt, dagarna i ända. Årets bästa månad firades i alla fall ut med stil. Halloweenfesten var fylld av söta flygvärdinnor och kopiösa mängder GT. Som det ska vara med andra ord. Dessutom var hemfärden episk. Vi sittdansade till Bollywoodmusik i världens bästa taxi, träffade en kille med tre tår på en foten, fäktades och skrålade Dover Calais så högt vi bara kunde.
Nu ligger jag i sängen men vet inte hur jag någonsin ska kunna sova. Jag får väl försöka inleda popvember på något bra sätt istället. Lyssna på BD och skriva om kärlek kanske skulle vara något?