OH (YOU) PRETTY THINGS

Jag älskar den här staden. Jag älskar att klubbarna aldrig stänger, att ölen är billig och människorna så jävla trevliga och konstiga. Att det är en stad med så otroligt intressant historia. Jag älskar vår lägenhet och de som bor med mig i den. Jag älskar att flanera längs Kastanienallee, att dricka milchkaffee på uteserveringar, att gå på museum och marknader. Att upptäcka nya stadsdelar, nya samband på tunnelbanekartan. Jag älskar att gå ut på nya ställen varje kväll, att dansa tills fötterna nästan trillar av för att sedan promenera hem långt efter att solen gått upp. Berlin är en helt fantastisk stad på alla sätt och vis. Men det är inte mitt hem.
Det är en otroligt jobbig känsla. Allt är så himla bra, och ändå kan jag inte låta bli att längta hem. En del av mig vill så innerligt gärna hem till Stockholm just nu. På ett sätt börjar jag faktiskt känna mig färdig med Berlin. Åtminstone för den här gången. Stockholm är min stad. Så enkelt är det. Så har det alltid varit, kanske kommer det inte alltid att vara så. Men nu är det så. Mitt hem finns där.
Samtidigt är det något som gör att jag inte riktigt vill släppa den här staden. Mest av allt vill jag bara bjuda hit alla jag saknar och få visa upp den för dem. Visa dem runt i Prenzlauer Berg och Kreuzberg, berätta intressant kuriosa om vägar och byggnader vi passerar. Berätta vilket vin på Lidl som är allra billigast men ändå allra godast och var man kan köpa den bästa falafeln klockan halv sju på morgonen. Visa dem Death by pop, världshistoriens bästa popklubb, och Berghain som mest är sjukt kul. Alla små barer som man mest bara råkar hamna på och troligtvis aldrig hittar tillbaka till igen.
Begriper ni hur mycket den där förbannade vulkanen har ställt till det?